torsdag 2 mars 2017

Bra beslut, men för sent och för litet

Reflektion

Då har till sist Regeringen fattat beslut om ”återaktivering av skyldigheten för att genomgå mönstring samt fullgörande av värnplikt i form av grundutbildning”. Ett icke oväntat beslut, dock förtjänar vissa dimensioner belysas avseende detta beslut. Med det sagt vill jag påpeka att jag är för beslutet. Dock anser jag att den frivilliga personalförsörjningen har varit bra och är bra, men som bevisats om och om igen, så fungerar det ej i ett land som Sverige, utifrån både demografiska anledningar men kanske främst ekonomiska (finansiella och socioekonomiska).

Vad avser ekonomi, har inget politiskt parti i skrivande stund varit beredd att fullt ut finansiera vad den frivilligt personalförsörjda krigsorganisationen skulle kostat, än mindre skapa de ekonomiska incitamenten för att möjliggöra en effektiv frivillig rekrytering. Detta har skapat en ohållbar situation, ffa. med ett kraftigt försämrat säkerhetsläge i vårt närområde. Detta inlägg kommer belysa visa dimensioner markarenan och om beslutet kommer lösa de problemen vi står i och inför, på den.

Inleder vi med det försämrade säkerhetsläget, är det inget nytt, det har berörts tydligt sedan 2008 i olika försvarsutredningar som genomförts. Vad som dock blir intressant är att man kontinuerligt konstaterar att säkerhetsläget försämras (från 2008 intill skrivande stund). Trots det vidmakthålls, att den nuvarande organisation som togs fram som ett expeditionärt koncept, fortsatt har ett existensberättigande.

Därtill en organisation som togs fram för genomförande av operationer inom ramen för fredsframtvingande och fredsbevarande operationer, inom en multinationell kontext. Men även en organisation som ej är fullständig i dagsläget, som även åderlåtits, på olika sätt. Då de ekonomiska ramarna har prolongerats intill försvarsbeslutet 2015 och skall tilläggas, fortfarande är underfinansierad.

Vad avser fullständighet avser jag bemanning, fortsatt finns det vakanser av både kontinuerligt (GSS/K) men framförallt tidvis tjänstgörande personal (GSS/T), varvid dessa rader bemannas av värnpliktiga (GSS/P). Vad en återaktiveringen av värnplikten möjliggör, är att bemanna de vakanser som fortfarande finns och fortsatt lär finnas, med nyutbildad personal. Sannolikt kommer beslutet även skapa anställning av individer till GSS/K/T som kanske inledningsvis inte hade planer på det, men ändrat sin uppfattning under tiden för genomförandet av sin värnpliktstjänstgöring.

Dock kvarstår problemet med organisationen, ingen kan luras att en organisation som togs fram för, dels ett internationellt koncept, dels utifrån ett markant stabilare omvärldsläge, idag uppfyller kraven för att kunna möta de möjliga händelseutvecklingar vi kan se framför oss. Givetvis fyller organisationen en funktion, men det går ej att hävda att en organisation som dimensionerats för internationella operationer, är dimensionerad för nationellt försvar. Framför allt då den beryktade faktorn 3:1 är allenarådande på markarenan d.v.s. för att t.ex. kunna slå en fientlig mekaniserad bataljon krävs tre egna mekaniserade bataljoner. Därtill en organisation med underdimensionerande funktioner d.v.s. logistik, artilleri, ingenjörer m.m. som även är utsprida över hela Sveriges yta.

Utspridningen av förbanden, är till del en konsekvens av en organisation som dimensionerats mot internationella operationer, förband skulle stridsindelas (tillfälligt sammansättas) med olika förmågor, sedan deployeras till platsen för operationen. Detta ställer som bekant inga krav på att förmågor skall finnas geografiskt gripbara. Dock står vi nu inför en helt annan situation, krigsorganisationen är utsprid för hela Sveriges yta, med t.ex. artilleri i norr och ingenjörer i söder, med en brigad i norr och en i söder. Det krävs ingen större fantasi för att inse om båda brigaderna skall mobiliseras så kommer det bli en väldigt svår nöt att knäcka hur transporttjänsten skall lösas, oaktat vart de skall lösa uppgifter i riket. Därtill utifrån de militärstrategiskt viktiga områden som finns i Sverige, så skulle det kunna innebära väldigt långa transporter, för båda brigaderna.

Bild 1. Militärstrategiskt viktiga områden i Sverige.
Generellt diskuterar man fem militärstrategiskt viktiga områden i Sverige, räknat från norr, Nordkalotten, Mälardalsregionen, Gotland, Öresund och Göteborg. För att lösa markoperationer inom dessa fem militärstrategiskt viktiga områden, finns i dagsläget (på pappret) två brigader samt 40 hemvärnsbataljoner. Redan här börjar man inse att numerären är för liten, ffa. då hemvärnsbataljonerna i huvudsak är regionalt knutna till de olika militärregionerna.

Därtill är hemvärnsbataljonerna till del även knutna inom militärregionen, då mängden kritisk infrastruktur inte minskat på något sätt utan snarare ökat, samt bataljonerna är dimensionerade för uppgifterna skydda och bevaka. Detta gör att de blir svårt att se dessa Hemvärnsbataljoner, dels är förband som går att flytta över Sveriges yta, dels kommer kunna utnyttjas effektivt för att t.ex. understödja manöverbataljonernas strid. Kvar finns således två brigader för markarenan.

De senaste 3-4 årens händelseutvecklingar har sannolikt skapat ytterligare två militärstrategiskt viktiga områden på svenskt territorium. Det ena området är mellersta Norrland, som sannolikt är av betydelse för USA och NATO. Då ett av de få förbanden som i dagsläget kan anses tillföra effekt snabbt, vid en snabb försämring av säkerhetsläget i norra Europa, är det förhandslagrade amerikanska marininfanteriförbandet i Norge. Förbandet är placerat i Tröndelags regionen, som ligger i höjd med mellersta Norrland.

Det andra området är sannolikt del av Västergötland och Östergötland för basering av NATO luftstridskrafter i händelse av ett försämrat säkerhetsläge eller väpnad konflikt i Östersjöregionen. I en studie av tankesmedjan RAND föreslogs Stockholmsregionen som exempel för basering, dock torde det vara mindre troligt, utan en snarlik basering som attackeskadern hade i södra Sverige d.v.s. Västergötland och Östergötland, torde vara mer sannolik för att verka över Östersjöregionen.

Således i takt med att omvärldsläget försämrats, har antalet militärstrategiskt viktiga områden ökat. Vad som ej ökat under samma tid är storleken på krigsorganisationen. Personalförsörjningsutredningen som har legat till grund för dagens beslut, berör till del detta, då den föreslår återupprättandet av lokalförsvarsförband efter 2020, dock kommer dessa förband inte kunna utnyttjas för att nå ett avgörande vid en väpnad konflikt, då de föreslås dimensioneras på samma sätt som hemvärnsbataljonerna, således är det fortsatt på markarenan enbart manöverförbanden som kan nå ett avgörande.

Härvid måste krigsorganisationen växa, dock måste man vara realistisk i hur mycket den kan växa, en rimlig siffra avseende brigader bör vara 6-8, detta möjliggör att mer än ett militärstrategiskt viktigt område kan försvaras. Därtill börjar då en tröskeleffekt skapas på markarenan, samtidigt måste även stödfunktionerna växa. Som minst borde det vara rimligt att återskapa de funktionsbataljoner som tidigare fanns inom Bodens garnison men även med en trängbataljon. Därtill minst en artilleribataljon i södra Sverige. Detta skulle öka redundansen markant. Att krigsorganisationen kan vara på väg att växa, får man en möjlig ledtråd i regleringsbrevet för Försvarsmakten, där myndigheten erhåller uppgiften att ta fram en plan för förbandsreservens iståndsättande.

Således beslutet om återaktiverad värnplikt är bra, för att kunna fylla den nuvarande organisationens personalramar. Men den egentliga problematiken berörs ej d.v.s. en krigsorganisation underdimensionerad för att hantera den omvärldsutveckling vi står i och går till mötes. Dock möjliggör den återaktiverade värnplikten ett snabbt sätt att kunna öka krigsorganisationen i storlek.

Have a good one! // Jägarchefen

5 kommentarer:

  1. 7 Brigader varav en av dem på Gotland är en rimlig siffra. Dock kräver det säkert ca 20 miljarder mer per år om man även tänker på att Flygvapnet och Flottan måste öka något också.
    För att åstadkomma detta skulle jag:
    Utöka verksamheten i Boden så att en komplett brigad kan utbildas där.
    Utöka Grytans skjutfält samt sätta upp en brigadutbildningsplats i Ope, mellan Östersund och i utkanten av Grytans skjutfält. I anslutning till detta en ny flygflottilj med tillhörande krigsbaser i anslutning till Grytan.
    En Brigad norr om Enköping. Artilleridelarna till brigaden i Östersund, Enköping och Kungsängen skulle då huvudsakligen utbildas i Ålvdalen.
    En Brigad utbildas i Kungsängen, en på Gotland, en i Eksjö och en i Skövde.
    Luftvärnutbildning i Enköpng. En ny flygflottilj i anslutning till brigaden i Enköping.
    Naturligtvis måste logistikdelar etc dimensioneras för detta.
    Val av Östersund för en brigad, är för att det ger oss ett strategiskt djup, vägarna E45, E14 samt väg 87 sammanstrålar här. Grytans skjutfält ägs fortfarande av FortV samt går att expandera.
    Val av Enköping som ny utbildningsplats för en brigad är dels för att ledningsregementet befinner sig där, i och för sig på en dum plats men..., dels för att snabbt kunna skydda ledningsplatsen i Bålsta samt Västerås och Ärna flygplatser.

    SvaraRadera
  2. "Framför allt då den beryktade faktorn 3:1 är allenarådande på markarenan d.v.s. för att t.ex. kunna slå en fientlig mekaniserad bataljon krävs tre egna mekaniserade bataljoner." Jägarchefen

    Jag förstår inte riktigt. Menar du att försvararen har en nackdel? Består nackdelen i så fall av att fienden om den har LHD:er har flertalet attackhelikoptrar samtidigt som vi saknar luftvärn? Nu vet jag, du pratar Norrland, inte Gotland. Men jag förstår ändå inte. Det strider mot allt jag har fått lära mig. Har ni inte större självförtroende än att ni anser er behöva vara tre gånger starkare vid försvarsstrid mot en fiende som sannolikt är doktrinärt underlägsen, om än mer samövad?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ehh? Som bekant så torde du ju veta Roger att man vinner/når ej ett _avgörande_ vid försvarsstrid, därtill är anfall den starka formen av strid, ergo om vi skall nå ett avgörande så kan vi EJ gräva ned oss i form av någon första världskrigs strid utan måste föra en rörlig försvarsstrid som är OFFENSIV, därmed krävs att vi uppnår 3:1 förhållande för att kunna vinna striden!

      Radera
  3. Där måste jag bestrida hela etablissemanget. Särskilt i fallet Gotland. Förvisso finns det idag SUAV:er som fi kan använda sig av, men det fanns redan under andra världskriget spaningsplan. Möjligheten att skjuta ned en SUAV är ofta större än möjligheten att skjuta ned ett spaningsplan var under vk2.

    Finnarna lyckades kanske inte vinna mot ryssarna med försvarsstrid under vk2, men de kunde ändå vidmakthålla det mesta av sitt territorium, och de grävde ned sig. Men samtidigt sysslade de med rörlig krigföring på vissa ställen där de skapade Mottin. Ändå hade de få pansarbrytande vapen och övermakten var ofantligt stor.

    Visst kan man vara offensiv, men samtidigt minskar chanserna att auditivt och visuellt upptäcka SUAV:er och målinvisande UAS:er.

    Till och med tyskarna var i underläge under stora delar av operation Barbarossa men lyckades ändå med rörlig krigföring piska ryssarna och driva dem bakåt länge. Visst skedde det mot en doktrinärt underlägsen motståndare, men det är ju just det som är min poäng. Ryssarna är dock inte riktigt lika doktrinärt underlägsna idag.

    Men något liknande nålstickstaktik fungerar hyfsat t.ex. i Norrland. Naturligtvis ska man inte gräva ned sig i bataljoner. Att verka dolt däremot är klart underskattat.

    Den tyska andra världskrigstaktiken antar jag är den doktrin som fortfarande är gällande i det svenska försvaret idag? Men blixtkrigstaktik kommer inte att bli aktuellt för vår del idag. Norrland är skogigt och saknar väl öppna fält?

    Det är någon som inte tänker i den svenska försvarsmaktsledningen. Tysk doktrin från andra världskriget kan man kanske använda i Skåne. Under det kalla kriget så gällde hindra-hejda-slå principen i Norrland om jag inte har fel. Är inte den aktuell idag, trots robotvapen?

    Hur många vägar finns det egentligen i norra Norrland? Jag antar att de är få och ligger i huvudsak längs ostkusten. Det är begränsande för oss, men det är också begränsande för ryssen. Jägarförband med NLAW:s kan göra större nytta än pansar när fienden, men också vi, inte har så många vägval.

    Sedan så tycker jag att vi måste kontrollera vår egen aggressivitet. Ni kan släppa lös den när det är fördelaktigt, men låt inte aggressiviteten kontrollera er!

    Lycka till i det stundande kriget!

    SvaraRadera
  4. Kul artikel som får det att röra sig i huvudet. Det handlar ju om pengar i mycket hög grad. Även med radikalt ökad budget tror jag att det behöver kraftsamlas (försvagas) inom armén.

    Jag skulle vilja se att fördelning upprättas med två brigader med mycket hög kvalitet avseende material och god kvalitet avseende personal (blandning GSS/K & GSS/T.

    För att ge fördelningen frihet att taktisera behövs annan trupp i områdena som pekas ut i artikeln, för att inte fienden skall kunna styra fördelningens insats.

    Dessa förband kan vara av lokalförsvarstyp, reguljärt men inte det absolut bästa landet förfogar över. En blandning av GSS/T och VPL. Det som skiljer från Kalla krigets lokalförsvarsförband är att personalen nödvändigtvis inte behöver vara äldre, men de som blir äldre med tiden sorteras hit. Materielmässigt får dessa förband stå tillbaka. Äldre materiel i mån den finns får användas, alternativt lägre krav vid inköp. Framförallt kan kravet på rörlighet/skydd sättas lägre än för ett mek.förband.

    Säg 1 brigad i Sthlm; 1 brigad i Sydsverige (+ 1 SÄK bat i vardera Malmö och Gtb); Stridsgrp på Gotland som den utformas nu och i Norrland (AJB + NSK bat modell ny). Till detta då en fördelning.

    Kanske inte vad man önskar sig, men det skulle ge en fördelning med mycket hög förmåga att agera fritt. Nästa steg - om ekonomin tillåter det - skulle vara att skapa en fördelning till av de sydliga förbanden. Detta fria fantasier, men ändå ganska rimligt i min mening.

    SvaraRadera