lördag 13 maj 2017

En Bild i Moskva

Reflektion

Rysslands Generalstabschef, Valerij Gerasimov, höll ett anförande vid den årliga säkerhetskonferensen i Moskva den 26-27APR2017. Där han bl.a. berörde hur NATO:s åtgärder/förberedelser för att kunna förstärka dess östra flank påverkade den ryska säkerheten. I en av hans bilder, som visades under anförandet, utvisas både svenskt och finskt territorium som en del NATO:s åtgärder. Således ser Ryssland svenskt och finskt territorium som en förlängd del av NATO, huruvida de ser det som en integrerad del av NATO, får vara osagt. I den ryska militärstrategiska doktrinen från 2014 och i den nationella säkerhetsstrategin från 2015 utpekas NATO som ett hot mot Rysslands säkerhet.

Då det kommer till svenskt territorium och svenska förhållanden, är detta inget nytt. I ett flertal svenska böcker som publicerats under 2000-talet, framgår det tydligt att Sovjetunionen under en stor del av det kalla kriget såg Sverige mer eller mindre som en inofficiell NATO medlem. Varpå den nuvarande ryska synen på Sverige som en del av NATO, blir föga förvånansvärt, då Sverige i dagsläget, dels är ett av fem länder med utökade möjligheter till samarbete, dels undertecknat värdlandsavtal med NATO, samt den tidigare synen kring Sverige och NATO under det kalla kriget får anses ligga kvar i det ryska tänkandet.

Vad som dock blir mer förvånansvärt är synen på Finland att de skulle vara en förlängd del av NATO. Finland har likt Sverige undertecknat värdlandsavtal med NATO 2014, samt erhållit utökade möjligheter till samarbete. Ur det perspektivet kan det bli förståeligt. Men Finland och Ryssland, uttalar sig då och då om det särskilda förhållande som råder mellan länderna. Den ryske Generalstabschefens bild, blir ur det perspektivet något malplacerade, då den indirekt säger att Ryssland ser Finland som ett hot. Därtill är det väldigt intressant att notera den nyligen uppflammande säkerhetspolitiska debatten i Finland, rörande vilket stöd som kan tänkas ges i händelse av en konflikt i Finlands närområde. Då det sätts i kontexten med den ryske generalstabschefens bild.

Bild 1. Möjlig NATO basering enl. Ryssland.
Vad visade då den ryske Generalstabschefens bild, vid den internationella säkerhetskonferensen i Moskva? Den visade fyra stycken geografiska områden, samt ett möjligt sammanhängande understöds-/baseringsområde. På svenskt territorium utvisades, vid västkusten vad som förefaller vara Varberg eller Halmstads hamn som en understödjande plats för marina förmågor. Vid östkusten utvisas vad som förefaller vara Gävle hamn, som en understödjande plats för marina förmågor. Därtill förefaller den utvisa Sundsvall som en understödjande plats för luft förmåga, därmed Midlanda flygplats. Avslutningsvis på finskt territorium förefaller den utvisa Vasa som en understödjande plats för marin förmåga, samt Kauhava en understödjande plats för luft förmåga. Det sammanhängande understödsområdet som utvisades var vad som förefaller vara Gävle – Sundsvall – Vasa – Kauhava.

I mångt handlar detta om signalpolitik. Ryssland uppvisar sitt missnöje gentemot det svenska och finska säkerhetssamarbetet med NATO. Där en tanke kan vara att Ryssland på detta sätt vill försöka skapa ett tryck mot samarbetet så det avbryts eller minskas. Ett annat alternativ kan vara att man skickar ett budskap, "Vi vet vad ni förbereder och vi vill att ni skall veta att vi vet det". Varpå de på det sättet försöker försvåra förberedelser och/eller säkerhetssamarbete.

Inleder vi med den svenska västkusten, är det inte okänt att området är vitalt, dels för införsel av förnödenheter till Sverige både i fred och krig, dels för möjlig styrketillförsel i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller väpnad konflikt, något som berörts tidigare på denna blogg. Dock har huvudfokus på debatten varit kring Göteborgs hamn, givetvis finns möjligheten att lägessymbolen på Gerasimovs bild är felplacerad och egentligen skall visa Göteborg kontra Varberg eller Halmstad. Dock skulle det vara logiskt att ej utnyttja Göteborgs hamn, för basering av marina förmågor eller införsel av förband. Utifrån det faktum att Göteborgs hamn fortsatt kommer vara viktig för införsel av förnödenheter även i ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller väpnad konflikt, varvid andra hamnar kan vara mer lämpliga utnyttja för militära förmågor.

Därefter blir det särskilt intressant att notera dels Gävle hamn, dels Sundsvall – Vasa – Kauhava grupperingen. Inleder vi med Gävle hamn, så kan det tänkas vara en möjlig utskeppningshamn för den förhandslagrade marinkårsbrigaden i Norge, närmare bestämt i Tröndelagsregionen som kan tänkas skeppas ut därifrån till de baltiska staterna i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge. Det kan även vara basering för marina stridskrafter från Finland och/eller NATO länder, som skall kunna verka i norra Östersjön. Utnyttjandet av Midlanda flygplats får snarare ses som troligt att det avser basering av jakt- och attackflyg. Då det ej får kan anses troligt att USA skulle flyga ut personal därifrån kontra utnyttja flygfält i Tröndelagsregionen, för att förflytta delar av den amerikanska marinkårsbrigaden. Möjligtvis kan det även vara basering av finska luftstridskrafter på svenskt territorium som utvisas.

Slutligen och vad som dock sticker ut något, är att Vasa skulle utgöra ett marint grupperingsområde för NATO samt vad som förefaller vara Kauhava som understödjande plats för luft förmåga.. Här är det möjligt att det i sådant fall utgör gruppering av marina stridskrafter från Sverige eller NATO länder som omgrupperar och utnyttjar Bottenhavet och Vasa som ett skyddat basområde för att kunna påverka norra Östersjön och Finska viken. Vad som dock får ses något anmärkningsvärt är att inga flygfält i södra eller mellersta Sverige är utmarkerade eller t.ex. Örlogsbasen i Karlskrona. Tar man i beaktande, den numera relativt kända studien av RAND hur ett ryskt angrepp skulle kunna te sig mot de baltiska staterna, så var den tydlig med att flygfält i mellersta Sverige skulle vara tvungen att utnyttjas av NATO, för försvaret av de baltiska staterna.

Här kan det antas att Ryssland anser sig inneha förmågan, att med olika stridsmedel och metoder kunna påverka södra och mellersta Sverige i sådan utsträckning att de ej ser området som ett hot, i händelse av basering med NATO stridskrafter. Kontra de områden som utvisades på Gerasimovs bild, som eventuellt ej kan påverkas i lika stor utsträckning, varvid de då markeras som möjliga stöd- och/eller baseringsområden, eg. utgör ett hot mot den ryska säkerheten.

Härvid blir ombaseringen av de två Bujan-M korvetterna från Svartahavs Marinen (SHM) till Östersjömarinen (ÖM) under hösten 2016 särskilt intressant att notera. Då det de facto innebär att de av Ryssland utpekade områdena på västkusten och norra delen av östkusten kan påverkas med långräckviddiga kryssningsrobotar (Kalibr), utan att andra staters territorium kränks i händelse av en väpnad konflikt, vilket hade varit fallet om t.ex. den förmågan hade utnyttjats av den Norra Marinen (NM).

Vad som i sammanhanget även blir intressant är Sveriges Radios uppgifter från tidigare i år, 2017, rörande ökad kartläggning av befattningshavare i Jämtlands länsstyrelse, med koppling mot totalförsvaret. Hur situationen är i Västernorrland finns det inga uppgifter om, men här kan det antas är likvärdigt med uppgifterna från Jämtland, då det geografiska området, måste ses som ett sammanhängande operationsområde, med anledning av Tröndelagsförådden.

Mellersta Norrland, förefaller de facto utgöra ett militärstrategiskt viktigt område för Ryssland varvid det indirekt kommer utgöra ett militärstrategiskt viktigt område för Sverige. Således, från att tidigare haft fem militärstrategiskt viktiga områden har nu Sverige, minst, sex stycken. Det aktualiserar även behovet avseende en ökning av den svenska Försvarsmakten, då vi nu med all tydlighet har ett stridskraftsunderskott, i förhållande till antalet militärstrategiskt viktiga områden.

Två andra förklaringsmodeller går även att frambringa. Den ena innebär att Gerasimovs bild enbart visar konceptuellt att Ryssland ser framför sig att en hamn på väst- respektive östkusten samt ett flygfält kommer utnyttjas på svenskt territorium. Vad som talar emot detta är de övriga uppgifterna som redovisas kring t.ex. de baltiska staterna och de resurser NATO tillfört där. Den andra förklaringsmodellen är att det hela utgör vilseledning, i syfte att få oss att felfokusera på felaktiga geografiska områden. Vilket skulle kunna vara en möjlighet t.ex. på västkusten, dock får det ses som mindre troligt på östkusten maa. Tröndelagsförådden i Norge. Varpå den inledande genomgång kan ses som den mest troliga.

Avslutningsvis är detta inget nytt för de som följt inläggen på denna blogg. Då jag under två års tid pekat på indikatorer som visat att mellersta Norrland varit på väg att bli ett militärstrategiskt viktigt område, något som nu får anses vara bevisat iom. den ryske generalstabschefens bild.

Vilka slutsatser kan då dras av Gerasimovs bild:
  1. Ryssland anser att NATO utgör ett hot mot deras säkerhet i dess doktriner. I och med utpekandet av ett antal geografiska platser på svenskt och finskt territorium som möjliga understödjande områden för NATO, innebär detta att även Ryssland ser Sverige samt Finland som ett hot.
  2. En tydlig militärstrategisk signal har skickats från den ryska militära ledningen, därmed även den politiska nivån, gentemot Sverige och Finland.
  3. Ytterligare ett område, mellersta Norrland, får anses utgöra ett militärstrategiskt viktigt område för Sverige.
  4. En diskussion måste inledas kring vikten av detta militärstrategiskt viktiga område, på politisk nivå. Då det mer eller mindre råder samma säkerhetsvakuum där som på Gotland innan tillförseln av militära förband på permanent basis genomfördes.
Have a good one! // Jägarchefen

tisdag 2 maj 2017

Bataljonsstridsgrupper

Sammanfattning

Ryssland har en lång tradition avseende utnyttjande av bataljonsstridsgrupper vid genomförandet av strid. Denna tradition får anses vidareutvecklats med införandet av kontrakterade soldater, vilket medgett att de ryska väpnade styrkorna i dagsläget har förmågan att med väldigt kort varsel uppbåda en relativt stor förbandsmassa. Styrkan i dessa bataljonsstridsgrupper förefaller vara den relativt höga graden av verkan som kan utvecklas, medan svagheten är en underdimensionerad ledning samt underhållsfunktion, därtill krävs en högre taktisk ledning om kraftsamling skall genomföras i tid och rum. För att uppnå full handlingsfrihet med dessa bataljonsstridsgrupper krävs sannolikt 36 timmars förberedelsetid, för att täcka de inneboende svagheterna i utformningen av stridsgrupperna. Inom det västra militärdistriktet (MD V) finns det bedömt 30-35 bataljonsstridsgrupper i dagsläget.

Analys

Under inledningen av April månad 2017, publicerade nyhetsbolaget Reuters ett citat ur den Litauiska säkerhetstjänstens, Valstybes Saugumo Departementas, årsrapport, där de konkluderat att Ryssland innehar förmågan att angripa de baltiska staterna inom 24 timmar, här skall tilläggas att den Litauiska bedömningen beskrev 24-48 timmar. Vilket medför att NATO ej bedöms ha förmågan att respondera med andra förband än de som finns gripbara i Baltikum.1

Vad som möjliggör denna snabba förmåga att agera är upprättandet av två eller flera bataljonsstridsgrupper inom respektive manöverbrigad hos de ryska väpnade styrkorna, med kontrakterade soldater.2 Det ryska utnyttjandet av bataljonsstridsgrupper, är ingen ny företeelse. Under hela det kalla kriget fanns denna förmåga och den övades även. Under konflikten i Tjetjenien utnyttjades även det konceptet.3 Dock är det inte fören under konflikten i Ukraina som detta koncept börjat accentueras i någon större omfattning och belysas, dock får det anses vara införandet av kontrakterade soldater som gjort att själva konceptet hamnat i en annan dagar. Då det möjliggör att agera snabbare.

Bild 1. Utformning av tidiga bataljonsstridsgrupper intill 2014.
I tidskriften Red Diamond, beskrivs i en artikel dels hur bataljonsstridsgrupper var uppbyggda i slutskedet av det kalla kriget d.v.s. hur de utnyttjades i Afghanistan, dels hur konflikten i Tjetjenien utvecklade bataljonsstridsgrupperna. I både Tjetjenien och Afghanistan har man haft tre stycken mekaniserade/motoriserade kompanier, samt i Afghanistan ett stridsvagnskompani i Tjetjenien utgjorde detta en förmågeförstärkare som kunde tillföras. En annan skillnad mellan Tjetjenien och Afghanistan var att man minskade mängden artilleri från två kompanier till ett kompani. Dock tillfördes i Tjetjenien förmåga att verka med brandstridsmedel.4

Bild 2. Möjlig utformning av bataljonsstridsgrupper från 2014.
Ur Ukraina perspektivet förefaller sammansättningen av dessa bataljonsstridsgrupper ej vara generisk utan kan variera kring vilka förmågor som sätts samman. The Potamac Foundation beskriver att dessa stridsgrupper består av ett stridsvagnskompani, tre stycken mekaniserade kompanier, ett pansarvärnskompani, två eller tre artilleri/raketartilleri kompanier och två luftvärnskompanier.5 Medan International Institute for Strategic Studies beskriver att de består av ett stridsvagnskompani, två mekaniserade kompanier, ett artillerikompani och ett raketartillerikompani.6

En bataljonsstridsgrupp bedöms bestå av cirka 700-800 soldater därtill finns det även förstärkta bataljonsstridsgrupper som består av cirka 900 soldater, dessa är kontrakterade soldater vilket skapar den relativt korta responstiden från det att en order ges till det att en uppgift kan börja lösas. Mängden bataljonsstridsgrupper inom de ryska väpnade styrkorna har gradvis ökat sedan 2015 då det fanns 66 stycken, 2016 var siffran 96, för 2017 planerar man att ha 115 och 2018 är planen att 125 stycken bataljonsstridsgrupper skall finnas tillgängliga.7

Bild 3. Tillväxttakt av bataljonsstridsgrupper.
Under inledningen av 2016 bedömdes det finnas 22 stycken bataljonsstridsgrupper inom det västra militärdistriktet (MD V) samt i det södra militärdistriktet (MD S) skulle det finnas cirka 30 stycken bataljonsstridsgrupper.8 Detta skulle innebära att en övervägande majoritet av bataljonsstridsgrupperna fanns inom MD S och V, medan en mindre del fanns i det centrala (MD C) och östra militärdistriktet (MD Ö) under 2015 och inledningen av 2016. Här finns givetvis möjligheten att bataljonsstridsgrupper flyttats från MD C och Ö till MD S maa. konflikten i östra Ukraina. Vid inledningen av 2017 så framkom även uppgifter om att 21 stycken bataljonsstridsgrupper skulle finnas i MD C.9

Om mängden bataljonsstridsgrupper är korrekta för 2016, skulle det innebära om man räknar på 800 individer i respektive stridsgrupp att 76,800 soldater, underofficerare och officerare finns gripbara för att kunna ingå i bataljonsstridsgrupper. Den 01OKT2016 delgavs uppgifter om att mängden kontrakterade soldater och underofficerare i den ryska armén uppgick till cirka 109,000 och målsättningen var att uppnå cirka 130,000 innan årets slut.10 Således skulle mängden bataljonsstridsgrupper som uppgivits för 2016 vara en fullt möjlig siffra, maa. mängden anställd personal.

Sett till den förbandsförstärkning som de ryska väpnade styrkorna genomfört inom MD V sedan inledningen av 2016, bör andelen bataljonsstridsgrupper ökat något.11 Varpå en rimlig siffra torde vara att närmare 30 stycken bataljonsstridsgrupper finns inom MD V i dagsläget. Vilket skulle innebära räknat på 800 individer, en gripbar styrka om cirka 24,000 individer. Utöver detta så finns inom varje luftlandsättningsdivision en gripbar bataljon12 och sannolikt finns motsvarande system inom marininfanteriet. Vilket skulle kunna ge en siffra om 30 till 35 gripbara bataljonsstridsgrupper om även luftlandsättningstrupperna och marininfanteriet inom MD V inräknas.

Sannolikt skulle en omgruppering av bataljonsstridsgrupper från MD C kunna genomföras mycket snabbt till MD V. I slutet av 2015 framkom uppgifter att Ryssland, skulle inneha förmågan att under 72 timmar kunna lufttransportera uppemot 60,000 soldater.13 Dock är det enbart soldater och viss utrustning, för att förflytta tyngre utrustning innebär det fortsatt järnvägstransporter, vilket ökar tilltransporttiden något. Inom MD V finns dock två brigaddepåer14 som snabbt skulle kunna utrusta influgen personal, vilket skulle kunna innebära att mängden bataljonsstridsgrupper snabbt skulle kunna öka.

Inleder vi med att notera skillnader mellan koncepten från det kalla kriget till nutid, så förefaller man ökat mängden eldkraft hos bataljonsstridsgrupperna, således kan man bedöma att förmågan verkan är mycket god hos dessa stridsgrupper, vilket även rapporter från Ukraina pekar på. Dock har det ej rapporterats något om det stödkompani med ingenjörs-, sjukvårds-, sambands/lednings-, underhålls- och reparationsresurser. Detta ingår troligtvis fortfarande inom bataljonsstridsgrupperna, dock får den anses vara något underdimensionerad för att kunna klara en högre stridsfrekvens.

Med hänsyn till den underdimensionerade stödfunktionen hos stridsgrupperna, får det anses vara troligt att det krävs en fungerande underhållsfunktion i bakgrunden för att kunna lösa stridsuppgifter med en högre stridsfrekvensen såsom mot en högteknologisk kvalificerad motståndare. Därutöver för att kunna kraftsamla och därmed nå ett avgörande kommer det krävas en högre taktisk ledning för att leda bataljonsstridsgrupperna d.v.s. att de förs samman i en brigadliknande struktur och leds av en högre ledningsnivå.

Där kan nästa svaghet eller åtminstone friktion uppmärksammas. Då det ofta innebär friktioner med att tillfälligt föra samman fristående enheter till strukturer och en tillfällig högre ledning. Sannolikt övas dock detta relativt frekvent vid de otaliga beredskapskontroller som genomförs i Ryssland, vilket man även kan läsa mellan raderna, i rapporteringen. Dock att t.ex. ta en brigadsledning och föra samman fyra eller flera bataljonsstridsgrupper från minst två brigader, kommer troligtvis innebära friktioner.

Således, de två stora styrkorna med utnyttjandet av dessa bataljonsstridsgrupper är den korta responstiden det medger samt den tydliga förmågan till att kunna verka med hög eldkraft. Två svagheter är dels den underdimensionerade stödfunktionen, dels för att kunna nå ett avgörande krävs det att dessa bataljonsstridsgrupper tillfälligt inordnas i en brigadliknande struktur, vilket troligtvis kommer medföra friktioner.

Sett till detta så innebär det att en viktig indikator på om någon form av militär operation förbereds är framförandet av, dels lednings- och sambandsförband, dels logistikförband. Då bataljonsstridsgrupperna kan bedömas inneha en underhållssäkerhet om cirka två till fyra dygn högintensiv strid, kommer det krävas att ytterligare logistikförband förs fram för att kunna underhållsersätta stridsgrupperna. På samma sätt kommer det krävas lednings- och sambandsförmåga för att kunna koordinera stridsgruppernas strid.

Sannolikt finns det tillräckligt med kontrakterad personal vid logistikförbanden för att kunna understödja till del, dock får det enbart anses vara begränsat stöd som kan ges. Då det t.ex. kan ses som ett normerande värde att en brigad (innehållande tre till fyra manöverbataljoner) kräver en underhållsbataljon med olika förmågor men även bakre etappförband som kan föra fram drivmedel, ammunition o.dyl. till omlastningsplatser för underhållsbataljonerna.

Vilket innebär att det kommer krävas något mer förberedelsetid än enbart 24 timmar om stridsfrekvensen kan anses vara högintensiv, vilket den sannolikt är mot en högteknologisk kvalificerad motståndare. Givetvis kan en risktagning tas, som innebär att t.ex. logistikförband förs fram efter militära operationer har påbörjats, men det skulle även göra manöverförbanden mycket sårbara och gripbara om tilltransportplaner o.dyl. för logistikförbanden ej fungerar.

Dock accentuerar detta väldigt tydligt att ett konfliktförlopp kan starta väldigt snabbt, tar vi t.ex. en incident över Östersjön mellan NATO och Ryssland, som på något sätt eskalerar och startar en kedjereaktion vilket får ses som det troliga scenariot,15 så kan en relativt stor lokal väpnad konflikt vara under uppsegling inom loppet av 24-36 timmar. Med anledning av de förbandsmassor som finns gripbara med kort varsel.

Detta skapar även svårigheter för det svenska beredskapssystemet, där försvarsbeslutet stipulerar att huvuddelen av försvarsmaktens stående- och kontraktsförband skall vara gripbara för att lösa krigsuppgifter inom några dagar,16 detta torde kunna tolkas som 48-96 timmar. Vilket skulle försätta Försvarsmakten i en tydlig efterhandssituation, i händelse av en väpnad konflikt i Östersjöregionen. Vilket kanske skall ses som det mest allvarliga, då den numerär som kan respondera inom 24 timmar inom den svenska Försvarsmakten får ses som relativt låg.

Slutsats

Den ryska utvecklingen av bataljonsstridsgrupper bestående av kontrakterad personal, har medgett att Ryssland i dagsläget besitter en relativt stor styrka med förband, som snabbt kan utnyttjas. Detta skapar förmågan till handlingsfrihet och överraskning för den ryska politiska ledningen och dess generalstab. Detta innebär även att t.ex. en incident mellan NATO och Ryssland i Östersjöregionen, väldigt snabbt kan eskalera till en lokal väpnad konflikt om inte incidenten avhjälps. Fortsatt får det anses vara troligt att förmågan att kunna verka fullt ut, d.v.s. full handlingsfrihet, med dessa stridsgrupper ligger inom 36 timmar, men operationer kan inledas inom 24 timmar med viss risktagning.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Center For Strategic & International Studies 1, 2 (Engelska)
Försvarsmakten 1 (Svenska)
Regeringen 1 (Svenska)
Reuters 1 (Engelska)
Rysslands Försvarsministerium 1 (Ryska)
TASS 1, 2 (Engelska)
The Potomac Foundation 1 (Engelska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1 (Svenska)
Valstybes Saugumo Departementas 1 (Engelska)

Slutnoter

1 Reuters. Sytas, Andrius. Lithuania says Russia has ability to launch Baltic attack in 24 hours. 2017. http://www.reuters.com/article/us-lithuania-russia-idUSKBN1750Z0 (Hämtad 2017-05-02)
Valstybes Saugumo Departementas. National Security Threat Assessment. 2017. Vilnius: Valstybes Saugumo Departementas, 2017, s. 6
2 Interfax. Chislo batal'onnykh grupp, sostoyashchikh iz kontraktnikov, v rossiyskoy armii cherez dva goda dostignet 125 - nachal'nik Genshtaba VS RF. 2016. http://militarynews.ru/story.asp?rid=1&nid=425709 (Hämtad 2017-05-02)
3 Grau, Lester W. Restructuring the Tactical Russian Army for Unconventional Warfare. Red Diamond. vol 5. no 2 (2014): 4-8.
4 Ibid.
5 The Potomac Foundation. Karber, Phillip. Thibeault, Joshua. Russia’s New Generation Warfare. 2016. http://www.thepotomacfoundation.org/russias-new-generation-warfare-2/ (Hämtad 2017-05-02)
6 International Institute for Strategic Studies. Military Balance 2017. London: International Institute for Strategic Studies, 2017, s. 184.
7 Valstybes Saugumo Departementas. National Security Threat Assessment. 2017. Vilnius: Valstybes Saugumo Departementas, 2017, s. 6
Interfax. Chislo batal'onnykh grupp, sostoyashchikh iz kontraktnikov, v rossiyskoy armii cherez dva goda dostignet 125 - nachal'nik Genshtaba VS RF. 2016. http://militarynews.ru/story.asp?rid=1&nid=425709 (Hämtad 2017-05-02)
8 Hicks, Kathleen H. Conley, Heather A. Evaluating Future U.S. Army Force Posture in Europe: Phase I Report. New York: Center For Strategic & International Studies, 2016, s. 2.
9 Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. V Moskve sostoyalos' zasedaniye Kollegii Ministerstva oborony Rossii. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12115980@egNews (Hämtad 2017-05-02)
10 TASS. Number of contract servicemen in Russian Army to total 130,000 — commander. 2016. http://tass.com/defense/903401 (Hämtad 2017-05-02)
11 TASS. Russia to set up 3 divisions to counteract NATO — defense minister. 2016. http://tass.com/defense/873755 (Hämtad 2017-05-02)
12 Hedenskog, Jakob. Vendil Pallin, Carolina (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv - 2013. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2013, s. 28.
13 Center For Strategic & International Studies. Rathke, Jeffrey. 'Can NATO Deter Russia in View of the Conventional Military Imbalance in the East?'. 2015. https://www.csis.org/analysis/can-nato-deter-russia-view-conventional-military-imbalance-east (Hämtad 2017-05-02)
14 International Institute for Strategic Studies. Military Balance 2017. London: International Institute for Strategic Studies, 2017, s. 218.
15 Försvarsmakten. Försvarsmaktens budgetunderlag för 2018 med särskilda redovisningar. Stockholm: Försvarsmakten, 2017, s. 3-4.

16 Proposition 2014/15:109. Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. s. 66.