torsdag 7 december 2017

Påbud?

Reflektion

"Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud..." Så inleds Evangelium enligt Lukas 2 Kapitlet, det är sannolikt en inledning som kommer höras på flera Julvesper runt om i Sverige, i närtid. Svensk försvarspolitik och därav indirekt även en stor del av dess säkerhetspolitik kom under det inledande 2000-talet baseras på att ett påbud skulle uppenbara sig. Detta påbud skulle indikera starten på ett försämrat omvärldsläge som i sin tur skulle medge ett tioårigt återtagande för att kunna garantera Sveriges oberoende i händelse av ett försämrat säkerhetsläge i vårt närområde.

När detta påbud skulle ha kommit, kommer troligtvis vara av stort intresse för framtida säkerhetspolitiska forskare. Vad som dock går att konstatera är att General Håkan Syrén under sin tid som Överbefälhavare, vid 2008 i kölvattnet av den rysk-georgiska konflikten tydligt kom att peka på att Ryssland hade valt konfrontationens väg och att den svenska försvarspolitiken därav måste utgå från säkerhetspolitiska realiteter kontra, på förhand fastlagda ekonomiska ramar.

Vad avser den rysk-georgiska konflikten, är det intressant i ett underrättelsesammanhang att notera hur svensk underrättelsetjänst, i form av Försvarets Radioanstalt, innan konflikten påbörjades hade uppfattat vad som var på väg att ske. Vilket sätter General Håkan Syréns uttalande i ett visst perspektiv, då det var ett väldigt tydligt uttalande han genomförde i sin roll, dels som myndighetschef, dels som Överbefälhavare.

Vid 2012 genomförde Svenska Dagbladet med Mikael Holmström som reporter en intervju med den avgående chefen för den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST), Generalmajor Stefan Kristiansson. Den avgående MUST chefen påtalar vikten av att de förmågor som utvecklas i Ryssland måste beaktas, därtill påtalar han att den ryska militärreformen som påbörjades 2008 hade tagit fart. Därutöver påtalas även att Ryssland vill ha stabilitet, men risken är att det blir stabilitet på Rysslands villkor. Detta var ett eller två år, beroende på när man väljer att se startpunkten, innan den rysk-ukrainska konflikten uppstod.

I slutet av 2012 kom det beryktade uttalandet om "enveckas försvaret", dåvarande Överbefälhavaren, General Sverker Göransson, intervjuades av Svenska Dagbladets dåvarande reporter Mikael Holmström, vid en tjänsteresa till Kiruna. Vid denna intervju framkom det att Sverige skulle kunna stå emot ett angrepp under en veckas tid, mot en motståndaren med en begränsad målsättning. Detta förefaller varit en slutsats utifrån ett krigsspel, ett av troligtvis många som genomförts, varvid den måste sättas i en specifik kontext. Dock var det ett väldigt tydligt budskap som skickades av den dåvarande Överbefälhavaren.

På detta sätt skulle man kunna fortsätta ett bra tag, med olika signaler och utspel både kring omvärldsläge men även vad avser svensk försvarsförmåga. Dock blir det en återupprepning av mycket som redan berörts på denna och andra bloggar. Vad som dock gör dessa saker intressanta blir att sätta den nuvarande överbefälhavarens, General Micael Bydén, uttalande under den gångna veckan, v749, ihop med de tidigare berörda uttalandena.

Överbefälhavaren påtalar, om inte ytterligare finansiella medel tillförs kommer Försvarsmaktens förmåga nedgå. Detta som en bieffekt av Försvarsmaktens ökade verksamhet, sannolikt maa. det negativa omvärldsläget, redan vid 2020 kommer Försvarsmaktens förmåga nedgå. Därutöver påtalar han att personalen är pressad maa. den ökade verksamheten men även bristen på personal, utgör ett problem. Behovet av ytterligare medel för att kunna lösa de uppgifter som regering och riksdag har ålagt Försvarsmakten, är något som både nuvarande och dåvarande Överbefälhavare kontinuerligt påtalat. Varpå det i grunden ej är något ”nytt under solen”.

Således har det förlupit en sträcka på snart 10 år, när tre överbefälhavare har påtalat, att det råder en kraftig diskrepans mellan de medel som tillförs, kontra det säkerhetspolitiska omvärldsläget och i grunden Försvarsmaktens utformning för att kunna möta detta försämrade omvärldsläge. Man kan fundera på vilket "påbud" det är som krävs, för att Försvarsmakten skall kunna påbörja en tydlig omdaning som möter de behov som finns kopplat mot det omvärldsläge som råder.


Have a good one! // Jägarchefen

söndag 3 december 2017

Dåtid möter nutid

Sammanfattning

Den ryska ubåtsförmågan och då i synnerhet dess attackubåtsförmåga, har under ett antal år utgjort ett debattämne i det säkerhetspolitiska rummet. Oftast hänvisas det till att ubåtsaktiviteten är i nivåer som under det kalla kriget. Utgående från historiska siffror, kopplat till nutida faktorer är det möjligt att patrulleringsverksamheten ligger någonstans kring 10-20% av den Norra marinens totala bestånd av attackubåtar. Vilket i sammanhanget skulle innebär fyra till sex attackubåtar ur den Norra marinen genomför mer eller mindre kontinuerlig patrullering. Dock förefaller förmågan att verka, därmed även påverka NATO sjöförbindelser, med dessa fyra till sex attackubåtar vara markant högre än under det kalla kriget, utifrån NATO agerande i frågan kring det ryska ubåtshotet, men även enskilda befattningshavares uttalanden.

Analys

Det kalla krigets historia gör sig fortfarande påmind och många historier har ännu inte berättas och många kommer troligtvis inte heller berättas. Vid många tillfällen under de senaste åren har det dragits paralleller till det kalla kriget, såsom den ryska ubåtsaktiviteten i Atlanten och annorstädes skall vara den högsta sedan det kalla kriget.1 I sammanhanget kan det vara intressant att försöka få en historisk bild kring hur omfattande den sovjetiska ubåtsaktiviteten i Atlanten, under det kalla kriget, de facto var. Den amerikanska underrättelsetjänstens, Central Intelligence Agency, digitala arkiv kommer utgöra källmaterialet för att försöka nå någon klarhet i detta.

En problematik som uppstår är dock att de flesta av uppgifterna som avhemligats avseende detta är från slutet av 1970-talet d.v.s. innan det som av vissa beskrivits som den andra fasen av det s.k. kalla kriget uppstod, vilket kan sägas var den första halvan av 1980-talet.2 Härvid kan informationen vara något missvisande, då det eventuellt kan ha funnits perioder med hög aktivitet under 1980-talet, med anledningen av den högre spänningen som rådde mellan de två supermakterna, kontra 1970-talets slut. Men det kan ändock ge en fingervisning om vilka storheter som då rådde och hur dessa skulle kunna appliceras i vår tid.

Den senaste avhemligade rapporten, som jag upptäckt, är publicerad 1979 och blev avhemligad i juni 2017. I rapporten The Soviet Attack Submarine Force and Western Sea Lines of Communication, berörs bl.a. den sovjetiska marinens operativa tillgänglighet av attackubåtar. Enligt den rapporten skall den operativa tillgängligheten vara låg, enligt rapporten skall enbart 10% av den sovjetiska attackubåtsflottan agera utanför den sovjetiska kustzonen. Totalt sett, bedömdes enbart 60% av den sovjetiska attackubåtsflottan vara tillgängliga för att lösa uppgifter vid ett krigsutbrott.3

I rapporten hänvisar de även till uppgifter från september 1978 avseende mängden operativa ubåtar inom den Norra marinen (NM), Östersjömarinen (ÖM), Svarta Havsmarinen (SvHM) samt Stilla havsmarinen (StHM). Enligt de uppgifterna bestod NM av 127 attackubåtar, ÖM av 26 attackubåtar, SvHM 20 attackubåtar och StHM 76 attackubåtar, både dieselelektriska och reaktordrivna.4 Känt sedan tidigare är att ÖM hade uppgifter i åtminstone Nordsjön och ev. i Atlanten med sina ubåtar.5 Vilket skulle innebära att man ev. får addera ÖM operativa attackubåtar till NM förmåga att verka i Atlanten. Detta skulle innebära att det skulle kunnat befinna sig 12 till 14 attackubåtar i Atlanten, vid 10%, och som mest 76 till 90 stycken attackubåtar, vid 60%, om de prövat ett större koncept, dock torde inte detta varit under en längre tid utan snarare under en kortare tidsrymd den större mängden agerat.

Hur ser det då ut i dag? Enligt Office of Naval Intelligence rapport The Russian Navy: A Historic Transition, från december 2015, skall NM vid tidpunkten för rapportens publicering totalt haft 23 stycken attackubåtar och ÖM två stycken. Av dessa 23 inom NM är sex stycken dieselelektriska attackubåtar.6 I dagsläget kan ÖM ubåtar bortses från då det ej förefaller förekomma någon kontinuerlig patrullverksamhet med dessa utanför Östersjöregionen. Utgående från antal, får det anses vara smått otroligt om NM över tiden skall ha 12 stycken attackubåtar ute i Atlanten, då det skulle vara över 50% av det totala beståndet, med de dieselelektriska inräknande, framförallt när bedömningar från det kalla kriget gör gällande att 60% av attackubåtsflottan var den maximala storheten Sovjetunionen kunde utnyttja.

Kan då istället tio procentsatsen fortfarande vara gällande idag, kontra fysisk mängd? Inledningsvis bör det påtalas att den ryska flottan kom att minska ansenligt i storlek från 1990-talet till mitten av 00-talet. Valet som den ryska flottan gjorde var att bevara de mest kvalificerade enheterna och påbörja utvecklingsarbete för framtiden d.v.s. man skar ned storleken på sin flotta. Utgående från de fartyg som finns, utgör en stor del fortfarande arv, med en medelålder på över 20 år. Historiskt hade sovjetiska fartyg en livslängd om 25 år, som kunde förlängas som mest upptill 15 ytterligare år med omfattande förebyggande underhåll.7

Utgående från medelålder på de ryska fartygen får det återigen anses vara smått otroligt att Ryssland skulle genomföra patrulleringar med 12 attackubåtar i Atlanten över tiden. Därtill sett till det åldrande beståndet kan ett rimligt antagande vara att det krävs löpande underhållsåtgärder på det nuvarande attackubåtsbeståndet för att genomföra patrulleringar med dem, trots de valde att bibehålla de bästa fartygen under 1990-talet. Varvid 10% faktorn snarare kan vara rimlig att anta är det som refereras till, vid olika uttalanden.

Ytterligare en faktor som skulle kunna stödja 10% faktorn eller t.om. öka procentsatsen något är de uppgifter som framkommit, att den ryska patrulleringarna i Atlanten blivit, dels mer frekvent, dels ökat i tid, med dess attackubåtar.8 Vad som dock talar emot 10% faktorn är att det förefaller, dels ske patrullering utanför den brittiska flottans bas för dess ballistiskt robotbärande ubåtar vid Faslane,9 dels patrullering i Atlanten.10 Utgående från 10% faktorn skulle det innebära att en ubåt befinner sig kring Skottland och en i Atlanten över tiden, vilket får anses vara något lågt. Således torde en siffra mellan 10-20% vara mer rimlig. Detta skulle innebära att av den ryska Norra Marinens attackubåtar genomför två till fyra stycken patrullering, här avses de 17 reaktordrivna attackubåtarna.

Vad som även blir intressant att studera är möjlig disposition av de tillgängliga attackubåtarna d.v.s. både de reaktordrivna samt de dieselelektriska. Tidigare bedömningar förefaller göra gällande att dieselelektriska ubåtar skulle patrullera i Norska Havet samt Barentshav i händelse av en konflikt.11 Vilket får anses vara rimligt maa. den kortare räckvidden dessa har. Sett till fredstida förhållande torde det fortsatt vara ett rimligt antagande att de dieselelektriska ubåtarna utnyttjas närmare den ryska kusten och dess flottbaser. Detta skulle i sådant fall innebära en ev. högre procentandel av de dieselelektriska ubåtarna utnyttjas i patrullering, om t.ex. en dieselelektrisk ubåt utnyttjas över tiden i Norska havet och en i Barentshav. Vilket torde vara möjligt m.h.t. tillgänglighet o.dyl.

Detta skulle således kunna ge en mängd om fyra till sex attackubåtar, både reaktordrivna och dieselelektriskt drivna, som genomför patrullering d.v.s. 17-26% av NM attackubåtar skulle med ett sådant antagande genomföra patrullering. Där två till fyra stycken genomför patrullering långt utanför den ryska kustzonen och två stycken genomför patrullering nära den ryska kustzonen. Detta får anses vara en rimlig mängd, kopplat till uttalanden om att verksamheten som bedrivs är inom s.k. ”kalla kriget nivåer”, när hänsyn tas till att attackubåtarna och dess personal måste genomföra återhämtning, underhållsarbeten osv. Således sett till 10% faktorn så ligger ovan resonemang över denna, men det får ses som rimligt att en patrulleringsverksamhet som ovan beskrivits genomförs. Varvid det får ses som möjligt att NM nyttjar cirka 10-20% av sitt attackubåtsbestånd över tiden, då patrullering med fyra i Atlanten och två i närheten av den ryska kustzonen ej behöver vara en konstant siffra utan säkerligen kan variera både med mindre mängd men även högre mängd.

En viktig faktor som även måste beaktas är de attackubåtar i användning av Ryssland idag har betydligt bättre förmåga än de som var i tjänst i slutet av 1970-talet och del av 1980-talet. Förmågan kan anses vara högre både i vad avser beväpning hos dem, men även förmåga till att undgå upptäckt d.v.s. överlevnad, vilket gör att den totala effekten hos en rysk attackubåt i dag, tydligt överstiger den förmåga dess motsvarigheter hade under 1970 och 1980-talet.12 Vilket får anses vara ett av, säkert flera, egentliga skäl till oron hos NATO maritima chefer, avseende den ökade mängden patrullering med de ryska attackubåtarna, då en modern rysk attackubåt i förmåga torde kunna motsvara minst två av de tidigare modellerna.

Härvid går det inte enbart att titta på procent eller direkta antal i användning av attackubåtar vid patrullering och jämföra med det kalla kriget, när den totala förmågan hos en attackubåt förefaller ökat. Därutöver förefaller NATO ubåtsjaktförmåga d.v.s. både vad avser inhämtningsförmåga men även förmågan till verkan nedgått markant sedan det kalla kriget slut.13 I detta sammanhang är den estländske underrättelsechefen, Överste Kaupo Rosin, oro avseende förmågan att tillföra förstärkningar sjöledes väldigt intressant att notera,14 om än att det troligtvis i huvudsak berör förmågan att förflytta förband i Östersjöregionen och till del i Atlanten.

I detta hänseende blir NATO beslut om återupprättande av ett "Atlantiskt kommando" synnerligen intressant. I debatten som förts kring det, handlar det främst om att säkerställa logistiken mellan Nordamerika och Europa i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller väpnad konflikt.15 Vad som dock blir mer intressant är hur dessa sjöförbindelser är i behov av skydd i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller en väpnad konflikt, varvid själva koordineringen avseende ubåtsjakt i Atlanten blir direkt avgörande.16 Därutöver kräver detta en kontinuerlig uppföljning redan i fredstid, för att ha en korrekt lägesuppfattning om t.ex. säkerhetsläget kraftigt skulle försämras, varvid det får ses som högst troligt att det kommer ske en förmågeförstärkning avseende ubåtsjakt inom de närmsta åren (två till fyra års period). Detta i sig utgör även en indikator på att trots reducering i den ryska attackubåtsflottan, anser NATO att den nuvarande mängden är ett signifikant hot.

Sjöförbindelserna mellan Nordamerika och Europa kommer i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller väpnad konflikt mellan NATO och Ryssland vara direkt avgörande. Detta utifrån det beroende på styrketillförsel, som skapats ur den kraftiga amerikanska reduceringen av förmågor i Europa, sedan det kalla krigets slut.17 Därutöver den genomförda avvecklingen av de s.k. POMCUS förråden i Europa, har även ökat detta beroende av sjöförbindelserna.18 Då materiel i huvudsak kommer vara tvungen att passera på köl över Atlanten kontra utnyttjande av flygförbindelser. I det sammanhanget är det intressant att notera tidsåtgången för att förflytta en division från Nordamerika till Europa. I en studie genomförd av den amerikanska tankesmedjan RAND från 2013, jämförs olika förflyttningsalternativ. Där framkommer det t.ex. för att förflytta en division mellan t.ex. New York och Rotterdam, utifrån avstånd, skulle tidsåtgången vara cirka 30 dagar.19

I detta sammanhang blir f.d. SACEUR, General Philip M. Breedlove, uttalande vid en konferens anordnad av Air Force Association under 2016, mycket intressant. Breedlove framför en oro över hur säkert transporterna från Nordamerika till Europa kan komma att genomföras, både till sjöss men även i luften.20 Nu är uttalandet över ett år gammalt men det visar troligtvis på att åtminstone för ett år sedan var förmågan för NATO, att kunna verka mot olika hotförmågor under, på och över Atlanten klart bristfällig, annars skulle inte ett sådant uttalande genomförts. Härvid finns det även ett värde av att se vilka förluster som beräknades i händelse av en konflikt under det kalla kriget, vid transporterna över Atlanten.

Utgående från den tidigare refererade studien/rapporten av CIA, förefaller mängden förluster som Sovjetunionen hade kunnat åsamka det flöde av fartyg som var tänkt att trafikera sjölederna mellan Nordamerika och Europa vara nästintill försumbar. Dock handlar det även om vilka fartyg som sänks och med vilken last, varvid det ej går att fokusera på förmågan att sänka en stor mängd skepp.21 Varvid den nuvarande oron och uttalandena avseende den ryska ubåtsförmågan blir väldigt intressant, då tidigare studier visar på att den sovjetiska attackubåtsförmågan inte var så god som många kanske tänkte sig under 1970 och 1980-talet.

Sett till ett svenskt perspektiv blir detta även intressant, då vi i mångt hänger upp vår egen försvarsförmåga på att tillsammans med andra kunna agera i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller vid en väpnad konflikt. Tidsåtgången innan substantiell militär hjälp skulle kunna komma fram till Sverige i händelse av en väpnad konflikt i Östersjöregionen får anses vara ansenlig, vilket även blir ett normerande värde att ta hänsyn till vid planering, men bör även ses som ett värde att ta med sig in för den nya Försvarsberedningen kring hur den svenska Försvarsmakten skall dimensioneras efter 2020.

Slutsats

Utgående från en rad faktorer får det ses som troligt att den ryska attackubåtsförmågan i dag är signifikant bättre än vad den var under 1980-talet. Denna förmågehöjning beror troligtvis främst på två faktorer, dels förbättrade ubåtar, dels NATO avveckling av vad som kan anses varit en välutvecklad ubåtsjaktförmåga uppbyggd kring både inhämtnings- men även verkanssystem. Mängden attackubåtar som de facto befinner sig över tiden i t.ex. Atlanten får dock anses vara låg, men kopplat till de två ovannämnda faktorerna, förefaller även en låg mängd kunna utgöra ett signifikant hot, utifrån NATO-ländernas agerande i frågan.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Breaking Defense 1 (Engelska)
Center for a New American Security 1 (Engelska)
Central Intelligence Agency 1, 2 (Engelska)
Defense News 1 (Engelska)
Globalsecurity 1 (Engelska)
IHS Jane's Defence Weekly 1 (Engelska)
Office of Naval Intelligence 1 (Engelska)
RAND Corporation 1 (Engelska)
Reuters 1, 2 (Engelska)
The Heritage Foundation 1 (Engelska)
The Telegraph 1 (Engelska)
The Wall Street Journal 1, 2, 3 (Engelska)
The Washington Post 1 (Engelska)
U.S. Naval Institute 1, 2 (Engelska)

Agrell, Wilhelm. Det säkra landet?: svensk försvars- och säkerhetspolitik från ett kallt krig till ett annat. Malmö: Gleerup, 2016.
Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. Stockholm: Santérus, 2010.

Slutnoter

1 The Telegraph. Farmer, Ben. Navy facing heaviest Russian activity since Cold War says First Sea Lord. 2017. http://www.telegraph.co.uk/news/2017/01/15/navy-facing-heaviest-russian-activity-since-cold-war-says-first/ (Hämtad 2017-12-02)
Reuters. Shalal, Andrea. Russian naval activity in Europe exceeds Cold War levels: U.S. admiral. 2017. https://www.reuters.com/article/us-usa-russia-military/russian-naval-activity-in-europe-exceeds-cold-war-levels-u-s-admiral-idUSKBN17B0O8 (Hämtad 2017-12-02)
Reuters. Emmott, Robin. NATO agrees new military commands to protect Europe. 2017. https://www.reuters.com/article/us-nato-defence/nato-agrees-new-military-commands-to-protect-europe-idUSKBN1D82RK (Hämtad 2017-12-02)
The Washington Post. Gibbons-Neff, Thomas. Report: Russian sub activity returns to Cold War levels. 2016. https://www.washingtonpost.com/news/checkpoint/wp/2016/02/04/report-russian-sub-activity-returns-to-cold-war-levels/ (Hämtad 2017-12-02)
IHS Jane's Defence Weekly. de Larrinaga, Nicholas. Russian submarine activity topping Cold War levels. 2016. https://web.archive.org/web/20160207042717/http://www.janes.com/article/57650/russian-submarine-activity-topping-cold-war-levels (Hämtad 2017-12-02)
2 Agrell, Wilhelm. Det säkra landet?: svensk försvars- och säkerhetspolitik från ett kallt krig till ett annat. Malmö: Gleerup, 2016, s. 61.
3 Central Intelligence Agency. The Soviet Attack Submarine Force and Western Sea Lines of Communication. Washington, DC: Central Intelligence Agency, 1979, s. 3.
4 Ibid. s. 4.
5 Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. Stockholm: Santérus, 2010, s. 172.
6 Office of Naval Intelligence. The Russian Navy: A Historic Transition. Washington, DC: Office of Naval Intelligence, 2015, s. 16.
7 Ibid. s. xix, 16.
8 U.S. Naval Institute. Foggo III, James. Fritz Alarik. The Fourth Battle of the Atlantic. 2016. https://www.usni.org/magazines/proceedings/2016-06/fourth-battle-atlantic (Hämtad 2017-12-02)
9 The Telegraph. Farmer, Ben. Navy facing heaviest Russian activity since Cold War says First Sea Lord. 2017. http://www.telegraph.co.uk/news/2017/01/15/navy-facing-heaviest-russian-activity-since-cold-war-says-first/ (Hämtad 2017-12-02)
10 IHS Jane's Defence Weekly. de Larrinaga, Nicholas. Russian submarine activity topping Cold War levels. 2016. https://web.archive.org/web/20160207042717/http://www.janes.com/article/57650/russian-submarine-activity-topping-cold-war-levels (Hämtad 2017-12-02)
11 Central Intelligence Agency. Soviet Naval Strategy: Concepts and Forces for Theater War Against NATO. Washington, DC: Central Intelligence Agency, 1975, s. 18.
12 U.S. Naval Institute. LaGrone, Sam. Admiral Warns: Russian Subs Waging Cold War-StyleBattle of the Atlantic’. 2016. https://news.usni.org/2016/06/03/admiral-warns-russian-subs-waging-cold-war-style-battle-atlantic (Hämtad 2017-12-02)
The Wall Street Journal. Barnes, Julian E. A Russian Ghost Submarine, Its U.S. Pursuers and a Deadly New Cold War. 2017. https://www.wsj.com/articles/a-russian-ghost-submarine-its-u-s-pursuers-and-a-deadly-new-cold-war-1508509841 (Hämtad 2017-12-02)
13 Smith, Julianne. Hendrix, Jerry. Forgotten Waters: Minding the GIUK Gap. Washington, DC: Center for a New American Security, 2017, s. 3, 7-8.
14 Defense News. Mehta, Aaron. Interview: Col. Kaupo Rosin, Estonia’s military intelligence chief. 2017. https://www.defensenews.com/interviews/2017/11/26/interview-col-kaupo-rosin-estonias-military-intelligence-chief/ (Hämtad 2017-12-03)
15 Reuters. Emmott, Robin. NATO agrees new military commands to protect Europe. 2017. https://www.reuters.com/article/us-nato-defence/nato-agrees-new-military-commands-to-protect-europe-idUSKBN1D82RK (Hämtad 2017-12-03)
16 The Wall Street Journal. Barnes, Julian E. NATO Plans to Create Two New Commands Amid Russia Tensions. 2017. https://www.wsj.com/articles/nato-plans-to-create-two-new-commands-amid-russia-tensions-1508837829 (Hämtad 2017-12-03)
The Wall Street Journal. Barnes, Julian E. NATO Mulls Arctic and Atlantic Command to Counter Russia. 2017. https://www.wsj.com/articles/nato-mulls-arctic-and-atlantic-command-to-counter-russia-1495104929 (Hämtad 2017-12-03)
17 Lostumbo, Michael J. et al. Overseas Basing of U.S. Military Forces: An Assessment of Relative Costs and Strategic Benefits. Santa Monica, CA: RAND Corporation, 2013, s. 8-9, 14.
The Heritage Foundation. 2017 Index of U.S. Military Strength: Europe. 2017. http://index.heritage.org/military/2017/assessments/operating-environment/europe/ (Hämtad 2017-12-03)
18 Globalsecurity. Strategic Reserve Storage Activity Europe. 2017. https://www.globalsecurity.org/military/agency/army/srsae.htm (Hämtad 2017-12-03)
19 Lostumbo, Michael J. et al. Overseas Basing of U.S. Military Forces: An Assessment of Relative Costs and Strategic Benefits. Santa Monica, CA: RAND Corporation, 2013, s. 51-52.
20 Breaking Defense. Freedberg Jr, Sydney J. Red Atlantic: Russia Could Choke Air, Sea Lanes To Europe. 2016. https://breakingdefense.com/2016/09/red-atlantic-russia-could-choke-air-sea-lanes-to-europe/ (Hämtad 2017-12-02)

21 Central Intelligence Agency. The Soviet Attack Submarine Force and Western Sea Lines of Communication. Washington, DC: Central Intelligence Agency, 1979, s. v, 11-16.