fredag 2 februari 2018

Faran med prognostisering och speglingseffekter


Reflektion

Den ryske generalstabschefens, General Valerij Gerasimov, årliga tal vid den ryska krigsvetenskapsakademins sammankomst, brukar flitigt citeras och analyseras. En faktor som ej belysts, mig veterligen i någon nämnvärd omfattning, i hans senaste tal från februari 2017 rör utnyttjandet av indikatorer, för genomförandet av prognostiseringar avseende hotbild och omvärldsläge.1 I sak är detta ej förvånansvärt, dock är det värt att belysa, samt det blir intressant att sätta i samband med en publicerad intervju den 21JAN2018 i den ryska tidningen Kommersant med Rysslands utrikesminister, Sergej Lavrov, där han framhäver att Ryssland har gränser (s.k. ”röda linjer”) för vad som kan anses acceptabelt då det kommer till påverkan av ryska intressen.2

De flesta nationer använder troligtvis någon form av bedömningsmodell som i sin tur grundas på ett antal indikatorer eller ingångsvärden, för att kunna genomföra en omvärldsanalys. I Sverige hade den militära underrättelsetjänsten under det kalla kriget skapat en normalbild. Enkelt beskrivit är en normalbild faktorer som inträffar med en regelbundenhet som dokumenterats under en längre tidsperiod.3 Denna normalbild fanns sammanställd i bok form, för att kunna avgöra om situationen på något sätt avvek från vad som dokumenterats tidigare.4 Vad avser normalbild finns det givetvis svagheter, en normalbild kan skapas under en längre tid för att kunna medge agerande då en situation uppstår som kräver det, likväl kan t.ex. sambandstrafik bestå av fyllnadstrafik för att dölja ökningar i trafiken osv.

Dock kan avvikelser från en normalbild ge en föraning om något är på väg att ske. Normalbilden kan även lägga grund för s.k. prognostisering d.v.s. att försöka förutsäga var och när något kan inträffa. Ett konkret exempel på prognostisering är den modell som svensk underrättelsetjänst tog fram under 1980-talet för att kunna förutsäga inom vilka geografiska områden samt vid vilka tidpunkter främmande undervattensverksamhet kunde tänkas ske.5 Det mest kända exemplet avseende försök till prognostisering är dock den sovjetiska Operation RJaN (Raketno-Jadernoe Napadenie). Operationen startades som ett led i, dels en extremt alarmistisk världsbild hos den sovjetiska ledningen, dels rädslan för ett överraskande västligt kärnvapenangrepp.6 Operation RJaN kom att fortgå intill slutet av 1980-talet eventuellt inledningen av 1990-talet.7

Vad avser Operation RJaN, skall den åtminstone under en tidsperiod bestått av 292 indikatorer som sammantaget skulle utvisa om ett överraskande västligt kärnvapenangrepp var förestående.8 Indikatorerna sträckte sig över ett flertal områden, vilket får anses krävas för att skapa en heltäckande bild och ej förlita sig på enskilda områden eller fåtalet indikatorer. Dessa indikatorer utgjordes t.ex. av, om ett flertal f.d. amerikanska presidenter anländer till Washington, om en stor mängd fordon fanns parkerade utanför Vita Huset, en signifikant ökning av antisovjetisk propaganda som utlöser krigshysteri, utslaktning av djurbestånd m.m.9 En mängd av dessa indikatorer var direkt knutna till kärnvapenstyrkor, men många av dem kan även ses som allmängiltiga faktorer för att kunna identifiera en möjlig start av ett konventionellt krig.

Vad är då faran med prognostisering? Den självklara faran är det man avser upptäcka med sin prognostisering ej upptäcks. Den andra uppenbara faran är att signaler misstolkas och placeras in i prognostiseringen som ett tecken. Vilket även skedde under Operation RJaN, nämligen vid NATO övningen Able Archer 1983. Sovjetunionen ansåg då att ett överraskande kärnvapenangrepp var förestående, varvid de försatte förband i högsta stridsberedskap.10 Able Archer var dock inte det enda tillfället, utan ytterligare 8 till 9 gånger under perioden Operation RJaN pågick, skall förband inom Warszawapakten satts i högsta stridsberedskap.11 Här kan det antas i fallet med Operation RJaN att erfarenheterna från andra världskriget och då främst det inledande överraskande tyska angreppet på Sovjetunionen kom skapa en högre grad av misstänksamhet,12 tillsammans med en alarmistisk världsbild gav upphov till feltolkningarna.

I sammanhanget är det värt att belysa hur den ryska befolkningen, i dagsläget, ser på möjligheten att en konflikt kan uppstå mellan Ryssland och en annan stat. Uppgifterna avseende detta kommer från de två ledande ryska opinionsinstituten, Levada Tsentr och VTsIOM. Levada Tsentrs undersökning genomfördes under januari månad 2017 och presenterades i slutet av februari. VTsIOM undersökning genomfördes i oktober och november månad 2017 och redovisades i slutet av december. På frågan om det finns någon konfliktrisk svarade 58% ja i Levada Tsentrs undersökning. I VTsIOM undersökning skall 68% ansett att det fanns en konfliktrisk.13

Vad avser hur de ryska medborgarna ser på risken för en väpnad konflikt förefaller det skilja 10% mellan de båda opinionsinstituten, vilket skulle kunna förklaras med att Levada Tsentrs undersökning genomfördes cirka 10 månader innan VTsIOM, varvid en upplevd försämring i omvärldsläget kan ha gett resultat i respondenternas svar. Oaktat går det att konstatera att över hälften av den ryska befolkningen förefaller se en risk för konflikt mellan Ryssland och en annan stat eller sammanslutning av stater.

Detta i sin tur blir en viktig faktor att ta i beaktande. Det som visade sig med Operation RJaN var som tidigare beskrivits, att den sovjetiska ledningens alarmistiska världsbild, troligtvis, kom forma utfallet av prognostiseringen, tillsammans med historiska erfarenheter. En liknande situation kan säkerligen inträffa igen, med vetskapen att prognostisering fortsatt förefaller utnyttjas av de ryska väpnade styrkorna, ffa. om över hälften av ens egen befolkning bedöms se en krigsrisk. Då det sin tur, även, torde omfatta såväl underrättelseanalytiker som ryska beslutsfattare på olika nivåer. I blogginlägget "Tuppens år" valde jag att avsluta med orden "Dock har som bekant myntet alltid två sidor", nedan kommer jag belysa några faktorer som utvecklar det, utifrån ovanstående resonemang.

För det första får det anses som troligt att de ryska väpnade styrkorna använder någon form av prognostiseringsmodell för att, dels tolka omvärldsläget, dels hotbilden som råder mot Ryssland. Vilka faktorer som ingår i denna prognostiseringsmodell i dagsläget får anses som högst oklart. Dock får det ses som möjligt att visa av faktorerna som utnyttjades under Operation RJaN återanvänds då de kan ses som allmängiltiga för att tolka, åtminstone en konventionell militär hotbild mot Ryssland. Här får det även ses som möjligt att de s.k. ”röda linjerna” i ryska intressen som Rysslands Utrikesminister påtalade, även är kopplade till denna prognostisering. Sett till historien kring Operation RJaN så får det ses som troligt, att västliga underrättelsetjänster har liten eller ingen insyn i vad som formar det ryska tänkandet kring denna form av prognostisering.

För det andra, om Ryssland upplever sig som hotad av ett angrepp (vilket opinionsundersökningarna skulle kunna tyda på), kommer det åtminstone till del prägla hur dess underrättelsetjänst, säkerhetstjänster, väpnade styrkor m.m. kommer agera. Häri ligger en risk för misstolkningar, jämför vi med Sverige där cirka 60% av befolkningen inte är oroad över en väpnad konflikt i vårt närområde, 63% tror ej att ett politiskt hot från ett annat land riktat mot Sverige är troligt och 79% anser inte att ett militär angrepp mot Sverige är troligt.14 Således finns möjligheten att två vitt skilda bilder kan uppstå, ena sidan ser möjligheten att en väpnad konflikt kan uppstå, emedan den andra ej gör det. Vilket kommer skapar möjligheten till subjektivitet vid bedömningar o.dyl.

För det tredje förefaller de ryska väpnade styrkorna, eller snarare det ryska Försvarsministeriumet, involverar sig eller få mer utrymme, i rysk utrikespolitik.15 Vilket, till del, försvårar hur ryska säkerhetspolitiska signaler skall tolkas. Är det t.ex. den ryska försvarsministern, Sergej Sjojgu, som för tillfället har den starkaste ställningen att signalera säkerhetspolitiska signaler, eller är det den ryske utrikesministern, Sergej Lavrov, eller för den delen chefen för den ryska utrikesunderrättelsetjänsten, Sergej Narysjkin, eller någon annan ur de ryska utrikesunderrättelse- eller säkerhetstjänsterna. Då de alla uttalar sig i säkerhetspolitiska sammanhang men även genomför resor runt om i världen, där säkerhetspolitiska spörsmål troligtvis avhandlas.16

För det fjärde, har Europa och västvärlden gravt missbedömt Rysslands agerande avseende säkerhetspolitiska målsättningar vid minst två tillfällen under en 10 års period.17 Där det nu i efterhand får anses som troligt att Ryssland hade valt att sätta upp s.k. ”röda linjer”. Så kallade speglingseffekter låg troligtvis till grund för de västliga felbedömningarna avseende Rysslands agerande. Häri kan det även antas att olika prognostiseringsmodeller låg till grund för det ryska agerandet, då det får ses som troligt att styrkekorrelation o.dyl. i Rysslands närområde visade på en negativ utveckling för Ryssland, varvid de valde att agera.

Sammanfattningsvis, historiskt har det således skett upprepade felbedömningar av både Ryssland och de västliga länderna i tolkning av ageranden. Myntet har två sidor, hur vi väljer att åskåda en situation behöver ej vara detsamma som t.ex. Ryssland väljer att åskåda den, vilket i säkerhetspolitiska sammanhang alltid måste vara en faktor att ta i beaktande ffa. då höga företrädare inom den ryska säkerhetspolitiska sfären gör utspel/uttalanden. Vilket gör Sveriges Utrikesministers uttalande vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen 2018,18 avseende Sergej Narysjkin utspel, något beklämmande. Då det trots allt skulle kunna finnas en möjlighet att Ryssland ser Sverige som en deltagare i ett icke-deklarerat hybridkrig som drivs av USA mot Ryssland. Framför allt då Sverige ytterst sällan förefaller omnämnas i renodlade säkerhetspolitiska sammanhang av ryskspråkig media.19

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Kommersant 1 (Ryska)
Levada Tsentr 1 (Ryska)
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap 1 (Svenska)
Radio Free Europe/Radio Liberty 1 (Engelska)
RAND Corporation 1 (Engelska)
Reuters 1, 2 (Engelska)
Svenska institutet 1 (Svenska)
VTsIOM 1 (Ryska)
Vojenno-Promysjlennyj Kurjer 1 (Ryska)
Woodrow Wilson International Center for Scholars 1, 2 (Engelska)

Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017.
Frick, Lennart W. Rosander, Lars. Bakom hemligstämpeln: hemlig verksamhet i Sverige i vår tid. Lund : Historiska media.
Försvarsmakten. Försvarsmaktens Underrättelsereglemente. Stockholm: Försvarsmakten, 2010.
Försvarsmakten. OpB KH 010:718: FRÄMMANDE UNDERVATTENSVERKSAMHET OCH VÅRA MOTÅTGÄRDER UNDER 2. OCH 3. KVARTALEN 1987 SAMT ALLMÄNT KUNSKAPSLÄGE OM DEN FRÄMMANDE VERKSAMHETEN (En bilaga och fyra underbilagor). Stockholm: Försvarsmakten, 1987.
Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007.
Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016.

Slutnoter

1 Военно-промышленный курьер. Герасимов Валерий. Мир на гранях войны. 2017. https://vpk-news.ru/articles/35591 (Hämtad 2018-02-02)
2 Коммерсантъ. «Заряженность на русофобию беспрецедентна». 2018. https://www.kommersant.ru/doc/3526872 (Hämtad 2018-02-02)
3 Frick, Lennart W. Rosander, Lars. Bakom hemligstämpeln: hemlig verksamhet i Sverige i vår tid. Lund : Historiska media, 2004, s. 323-324.
Försvarsmakten. Försvarsmaktens Underrättelsereglemente. Stockholm: Försvarsmakten, 2010, s. 17.
4 Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017, s. 222.
5 Försvarsmakten. OpB KH 010:718: FRÄMMANDE UNDERVATTENSVERKSAMHET OCH VÅRA MOTÅTGÄRDER UNDER 2. OCH 3. KVARTALEN 1987 SAMT ALLMÄNT KUNSKAPSLÄGE OM DEN FRÄMMANDE VERKSAMHETEN (En bilaga och fyra underbilagor). Stockholm: Försvarsmakten, 1987, s. 29-31.
6 Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017. s. 280.
7 Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016, s. 53.
Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007. s. 60.
8 Woodrow Wilson International Center for Scholars. Schaefer, Bernd. Jones, Nate. Fischer, Benjamin B. Forecasting Nuclear War. 2014. https://www.wilsoncenter.org/publication/forecasting-nuclear-war (Hämtad 2018-02-02)
9 Woodrow Wilson International Center for Scholars. Committee for State Security (KGB), 'Indicators to recognize adversarial preparations for a surprise nuclear missile attack'. 2018. http://digitalarchive.wilsoncenter.org/document/119338 (Hämtad 2018-02-02)
10 Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016, s. 3, 34-36.
11 Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007, s. 61
12 Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016, s. 34.
13 Всероссийский центр изучения общественного мнения. Пресс-выпуск № 3547 – Армия и общество: мониторинг. 2017. https://wciom.ru/index.php?id=236&uid=116619 (Hämtad 2018-02-02)
Левада-Центр. РОССИЙСКАЯ АРМИЯ. 2017. https://www.levada.ru/2017/02/20/rossijskaya-armiya-2/ (Hämtad 2018-02-02)
14 Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Opinioner 2017: Allmänhetens syn på samhällsskydd, beredskap, säkerhetspolitik och försvar. Karlstad: Attityd, 2018, s. 36, 53-54.
15 Reuters. Osborn, Andrew. Stubbs, Jack. Backed by Putin, Russian military pushes into foreign policy. 2017. https://www.reuters.com/article/us-russia-politics-military-insight/backed-by-putin-russian-military-pushes-into-foreign-policy-idUSKBN1E70WM (Hämtad 2018-02-02)
16 Radio Free Europe/Radio Liberty. Eckel, Mike. Chiefs Of Three Russian Intelligence Agencies Travel To Washington. 2018. https://www.rferl.org/a/russia-spy-chiefs-washington/29010324.html (Hämtad 2018-02-02)
17 Reuters. Dyomkin, Denis. Russia says Georgia war stopped NATO expansion. 2011. https://www.reuters.com/article/idINIndia-60645720111121 (Hämtad 2018-02-02)
Kofman, Michael. et al. Lessons from Russia’s Operations in Crimea and Eastern Ukraine. Santa Monica: RAND Corporation, 2017, s. 1.
18 Rikskonferensen 2018, Söndag 15:45, 2018. https://youtu.be/33kuDe-Ke-0?t=33m6s (Hämtad 2018-02-02)
19 Svenska institutet. Bilden av Sverige: Ryssland. Stockholm: Svenska institutet, 2016, s. 2, 4.

4 kommentarer:

  1. Det finns ingen anledning att gissa vad Kreml tänker. Men vi måste förstå deras storpolitik. Vilken är de främsta anledningarna till att Kreml agerar på ett givet sätt osv?

    Svaret skiljer sig åt beroende på vad främst USA och Kina företar sig. Ibland eller ofta agerar Ruski utifrån opportunistiska motiv.

    Kreml vill inte att vi ska känna till det för oss obskyra förhållandet mellan framförallt Ryssland och Kina. Men Kina är den största motivatorn för Ruski att agera. Ryssland strävar åt nordväst men dras åt sydost.

    Anledningen till att Ruski inte vill att vi ska känna till om vad som händer i gränsområdena mot Rysslands söder och öster är att när Ryssland tvingas involvera sig i säkerhetsfrågor rörande t.ex. kinesiskt initierade järnvägsbyggen från oljefälten i Baku i Azerbajdzjan till Turkiet via Georgien, så liksom Hitler en gång tvingades att koncentrera huvuddelen av sitt intresse till kriget i Ost och lämnade Nordafrika i en bistrategs händer (Erwin Rommel), så tvingas den ryska ledningen att koncentrera resurser, förberedelser och ansträngningar till den södra och östra gränsen. Ofta är den av ekonomisk art.

    Även Iran är en spelare söder om det oljerika Kaukasus vars handlingar måste tas i beaktande. Det är därför som Ryssland har sålt luftvärnsrobot S-300 till Iran, för att hålla sig på god fot med Iran.

    Dessa spelplaner är primärt viktigare för Ryssland än Nordkalotten och i synnerhet Östersjön. Deras strategi i norr är en lyx de ibland kan ägna sig åt.


    Innanför Kremls beslutscirkel

    Rysslands Casus belli för att angripa och annektera delar av Ukraina:

    1) Janukovytj var i Kina i början på 2013. Kina lovade då att investera stort i Ukraina, speciellt i vattenkraftsproduktion. Motprestationen var att Ukraina skulle upplåta enorma arealer bördig mark för jordbruksproduktion som endast skulle exporteras till Kina. Ryssarna vet anledningen. Den stavas ”Silk road economic belt”, och den vill Ryssland ska tryckas så långt ut till sjöss mot Indiska oceanen och Afrika till som möjligt, av säkerhetsskäl. Ryssland får inte förlora kontrollen över oljan i Baku i Kaukasien till kineserna. Därför vill de för närvarande behålla oron och striderna i östra Ukraina på aktuella nivåer.

    2) Den ryska annekteringen av den ukrainska Krimhalvön och den illegala krigföringen i Donbass handlade också om att Ryssland inte vill se Exxon och Shell utvinna gasförekomster i västra Ukraina, eftersom Ryssland då skulle förlora sin huvudsakliga inkomstkälla, att sälja gas till EU, framförallt till Tyskland.

    3) Ukrainas närmande till EU. Rädsla för förlorad kontroll över vapenindustrierna i östra Ukraina som tillverkar helikoptermotorer, robotar, flygplan och styrsystem till de ballistiska robotsystemen.

    4) Under det tidigare kriget mot Georgien 2008 meddelades det från Ukraina att de förbjöd ryska örlogsfartyg att återvända till sin bas på Krim till dess att krisen lösts. Inte välkommet.

    Roger M. Klang

    SvaraRadera
  2. Och anledningen till att Iran, som inte på egen hand kan hota Ryssland ekonomiskt eller militärt, är en spelare ändå är på grund av att de kan tänkas bidra till Kinas Silk Road med kinesisk militär genomfart genom Iran. Ser just en film som faktiskt förklarar 17 minuter in i filmen varför Ryssland har intressen i Syrien. Jag var inte medveten om det förut. Det har att göra med att kineserna försöker skapa kontroll över oljetransiteringen från Azerbadzjan till en turkisk hamnstad som ligger granne till Syrien. Ryssland fruktar Kina mer än USA.

    P.S. Filmen heter Jack Ryan; Shadow recruit.

    SvaraRadera
  3. Det kan till och med vara så att alla dessa obskyra och raka kärnvapenhot mot länder i Norden delvis är ett medvetet försök att skrämma upp Beijing. ”Vi är en galen hund”-syndromet. Att direkt kärnvapenhota Kina kommer ju inte på fråga.

    SvaraRadera
  4. Ja filmen förklarar ingenting per se. Men ett nyhetsinslag från ett TV-bolag i filmens handling talar om någonting med pipelines till södra Turkiet. Det visste jag redan, men det gick upp ett ljus för mig rörande Rysslands intressen i Syrien.

    SvaraRadera