Något om jägarstrid

Reflektion

En intressant diskussion inträffade på Twitter igår, 10FEB2018, en diskussion som jag själv inte var involverad i utan som jag följde från sidan. Diskussionen kom till del handla om hur luftburna förband och jägarförband kan tänkas användas vid en väpnad konflikt. Luftburna förbands nyttjande överlåter jag med varm hand till 31. Bataljonens yrkesofficerare att utveckla. Dock kan det vara på sin plats att beskriva hur dagens, enda, kvarvarande jägarbataljon är tänkt att användas d.v.s. Arméns Jägarbataljon, i krigsorganisationen den 193. Jägarbataljonen.

Den, tyvärr, något förhärskande bilden inom Försvarsmakten och Armén i synnerhet avseende jägarförbands strid, baseras på hur Norrlandsjägarbataljonerna (NjBat) och Jägarbataljon syd (Jbat Syd) skulle strida under 1980- och 90-talet. Där striden främst baserades på störstrid och en avslutande hindra strid på motståndarens djup. Det vill säga, jägarbataljonerna var tilldelade geografiska områden, som i sin tur var indelade i skvadrons-/kompani-, plutons- och gruppområden. Inom dessa område skulle s.k. störstrid genomföras, enkelt beskrivet olika former av eldöverfall mot ett antal fördefinierade målval såsom underhållsfordon under lång tid. Denna strid skulle senare övergå till en avslutande hindra strid när fördelningarna skulle anfalla för att slå en motståndare. Det innebar att under en definierad tidsrymd skulle jägarbataljonerna hindra all framryckning inom sina områden, för att stödja fördelningarnas strid.

Den övergripande tanken med NjBat och Jbat Syd strid var således att, dels "ta tull" på fördefinierade målval, dels skapa ett hot som skulle kräva av en motståndare att avsätta resurser för att skydda sitt bakre område och därmed minska dennes förbandsmängd vid den faktiska stridslinjen. Sammantaget skulle detta innebära att våra egna manöverförband, eventuellt, skulle kunna uppnå fördelaktiga styrkeförhållanden för sin strid.

Detta synsätt lever, tyvärr, i relativt stor omfattning kvar på skolor, centra och staber. Där oftast i olika former av krigsspel, symbolen för en jägarbataljon placeras ut inom ett antal kvadrat kilometerrutor på kartan och sen ligger den där under det taktiserande som genomförs. I sak rätt utifrån dåtidens taktiserande, men på intet sätt rätt med nutidens enda kvarvarande jägarbataljon. Dagens jägarbataljon är på intet sätt knutet till geografiska områden likt NjBat eller Jbat Syd var, utan används där förbandets förmågor främst kommer till gagn för den gemensamma stridens förande.

Vad är då till gagn för den gemensamma stridens förande? För lösande av mer omfattande stridsuppgifter, d.v.s. högre taktisk, operativ och strategisk nivå, genomförs alltid en mer omfattande analys av den motståndare som skall mötas. Vid denna analys kommer alltid egna svagheter identifieras som måste skyddas men även en motståndares svagheter kommer identifieras s.k. kritiska sårbarheter, vilket eventuellt kan påverkas. En motståndare kommer givetvis i vissa fall, likt oss, vara medveten om sina kritiska sårbarheter och i vissa fall, likt oss, ej vara medveten om dessa. Har motståndaren kunskap om en kritisk sårbarhet kommer denne givetvis avsätta resurser för att skydda sårbarheten.

Om dessa kritiska sårbarheter påverkas kan följdverkningar skapas, som i sin tur gör andra delar av motståndaren gripbar. Ett intressant faktum, som inte alltid behöver stämma men ofta gör det, är att de kritiska sårbarheter som identifieras på djupet av en motståndares behärskad terräng, oftast kan få stora följdverkningar för denna, om de kan påverkas, än de sårbarheter som är närmre stridslinjen. Det är dessa målval, kritiska sårbarheter, på djupet som dagens enda kvarvarande jägarbataljon är avsedd att nyttjas mot. Det innebär också att det kan röra sig om kvalificerade målval, som en motståndare kan tänkas avsätta kvalificerade och i vissa fall omfattande skyddsresurser kring.

Således, dagens enda jägarbataljon är diametralt skild från dess föregångare. Förbandet är ej knutet till specifika geografiska områden, utan används på djupet där motståndarens avgörande kritiska sårbarheter identifierats som kan påverka stridens utgång. Hur striden genomförs och med vilken egen förbandsstorlek definieras inte utifrån reglementsenliga uppställningar, utan utifrån det faktiska målvalet (kritiska sårbarheten). Varvid förbandet ej är avsett för att nyttjas på det sätt som i många fall fortfarande taktiseras på skolor, centra och staber d.v.s. störstrid längs med vägar under lång tid.

En sekundär effekt av att specifika kritiska sårbarheter skall påverkas, är att en motståndare kommer vara tvungen att avdela resurser för att skydda sitt bakre område. Kanske i än större omfattning nu än tidigare, då denna ej i lika stor omfattning som tidigare kan förutse vart och hur dessa enheter kommer verka. Vilket indirekt kommer binda resurser för denna och eventuellt kan skapa mer gynnsamma styrkeförhållanden för egna manöverförband, utöver påverkan av specifika kritiska sårbarheter.

Avsaknaden av denna kunskap skulle jag hävda medför att blivande chefer på högre nivåer och även i vissa fall nu sittande chefer på högre nivåer, går miste om hur ett väldigt kvalificerat instrument skall nyttjas i deras planläggning samt i stridens förande. Ett instrument som enligt mitt förmenande effektivt kan bidra till att fälla avgöranden i den gemensamma striden.

Avslutningsvis skall tilläggas att detta inlägg är väldigt generellt skrivit för att ej avslöja styrkor, svagheter och taktik. Således berörs ingen form av skyddsvärd information i detta inlägg.

Have a good one! // Jägarchefen